Botten är nådd.
Ska nu som lovat skriva i min blogg. Varnar känsliga läsare redan nu för att det inte kommer att vara ett speciellt glatt inlägg.
Så, var ska man börja? Jag vet inte riktigt, finns ju en del saker att skriva om.
Pratade med Mamma och Pappa igår. Berättade allting. De mailade Gunnar (biträdande rektor i skolan) på en gång efter att vi hade pratat klart. Det kändes bra. Vi har liksom en plan och en reservplan nu för hur vi ska gå till väga ifall det inte blir någon ändring. Hm, vill helst inte tänka på allt det i skolan just nu, har ju andra saker att tänka på också.
Jag pratade med Karlberg idag också, berättade hur allt ligger till. Han tog det jättebra och sa att jag får träna så mycket jag orkar och att när jag inte orkar mer så vilar jag. Han sa att jag fick ta det lugnt när vi gymmade idag också, men jag (dum som jag är) körde på mer än någonsin tidigare. Allt gick bra tills det började svarta för ögonen på mig. Då lugnade jag ner tempot lite. Sen skulle jag köra knäböj, jag kunde inte ens ha 20-kilos stången på axlarna, blev riktigt förvånad.. kan så mycket hända på bara nåra veckor? Tydligen. Sen pratade jag iaf med Kristoffer också, för det är oftast han som håller i tjejernas träningar. Han klappade mig på axeln och såg på mig med medlidande i blicken, usch.. det var ju inte det jag ville. Jag ville bara informera så att han skulle veta vad problemet är ifall jag kliver av träningen.
Pratade med Susanne och Hanna Rüngen också, Hanna är egentligen inte min mentor, men hon är så himla bra att prata med så jag pratar med henne ändå. Berätta lite mer hur det ligger till.. Hanna ville boka tid hos Kuratorn åt mig. Så nu ska jag tydligen sitta där och berätta om mina problem också. Undrar om det kommer hjälpa nåt? Hoppas det.
Sen pratade jag med mormor, (haha, oj vad jag pratade mycket idag) hon är underbar att prata med, fd psykolog och allt, så det var härligt att få prata med någon som inte såg på mig med en dömmande blick.
Hur som helst så bestämde vi att från och med nu ska allting bara gå uppför. Botten är nådd och nu är det bara att börja klättra uppåt igen. Önskar att jag kunde vara lika positiv som hon är.
Måste ju ta tillfället i akt och tacka dom som får mig att le mitt i allt elände.
Linda, är dig evigt tacksam för att du har funnits här för mig de senaste dagarna, det har kännts som gamla tider. Piff & Puff back in action. Även fast det varit gråtande piff & puff, så har det varit vi två mot världen igen.
Angelica, Ida och Petra, ni finns liksom alltid där, no matter what. Tack.
Sen så har jag ju numera en ny solstråle i mitt liv. Du vet vem du är. Du ska ha ett extra stort tack för du är den enda som fått mig att skratta de senaste dagarna, när du ringer så får du mig att glömma allt annat som är dåligt just nu. Det är ingen annan som lyckats med det.
Well, det var väl allt för nu antar jag. Skulle kunna skriva en bok, men det skulle bli så mycket känslor och ingen skulle förstå vad jag skrev (eller, det kanske ni inte gjort i detta inlägg heller?) Hur som helst, så tänker jag inte skriva mer nu.
/Sophie.
Så, var ska man börja? Jag vet inte riktigt, finns ju en del saker att skriva om.
Pratade med Mamma och Pappa igår. Berättade allting. De mailade Gunnar (biträdande rektor i skolan) på en gång efter att vi hade pratat klart. Det kändes bra. Vi har liksom en plan och en reservplan nu för hur vi ska gå till väga ifall det inte blir någon ändring. Hm, vill helst inte tänka på allt det i skolan just nu, har ju andra saker att tänka på också.
Jag pratade med Karlberg idag också, berättade hur allt ligger till. Han tog det jättebra och sa att jag får träna så mycket jag orkar och att när jag inte orkar mer så vilar jag. Han sa att jag fick ta det lugnt när vi gymmade idag också, men jag (dum som jag är) körde på mer än någonsin tidigare. Allt gick bra tills det började svarta för ögonen på mig. Då lugnade jag ner tempot lite. Sen skulle jag köra knäböj, jag kunde inte ens ha 20-kilos stången på axlarna, blev riktigt förvånad.. kan så mycket hända på bara nåra veckor? Tydligen. Sen pratade jag iaf med Kristoffer också, för det är oftast han som håller i tjejernas träningar. Han klappade mig på axeln och såg på mig med medlidande i blicken, usch.. det var ju inte det jag ville. Jag ville bara informera så att han skulle veta vad problemet är ifall jag kliver av träningen.
Pratade med Susanne och Hanna Rüngen också, Hanna är egentligen inte min mentor, men hon är så himla bra att prata med så jag pratar med henne ändå. Berätta lite mer hur det ligger till.. Hanna ville boka tid hos Kuratorn åt mig. Så nu ska jag tydligen sitta där och berätta om mina problem också. Undrar om det kommer hjälpa nåt? Hoppas det.
Sen pratade jag med mormor, (haha, oj vad jag pratade mycket idag) hon är underbar att prata med, fd psykolog och allt, så det var härligt att få prata med någon som inte såg på mig med en dömmande blick.
Hur som helst så bestämde vi att från och med nu ska allting bara gå uppför. Botten är nådd och nu är det bara att börja klättra uppåt igen. Önskar att jag kunde vara lika positiv som hon är.
Måste ju ta tillfället i akt och tacka dom som får mig att le mitt i allt elände.
Linda, är dig evigt tacksam för att du har funnits här för mig de senaste dagarna, det har kännts som gamla tider. Piff & Puff back in action. Även fast det varit gråtande piff & puff, så har det varit vi två mot världen igen.
Angelica, Ida och Petra, ni finns liksom alltid där, no matter what. Tack.
Sen så har jag ju numera en ny solstråle i mitt liv. Du vet vem du är. Du ska ha ett extra stort tack för du är den enda som fått mig att skratta de senaste dagarna, när du ringer så får du mig att glömma allt annat som är dåligt just nu. Det är ingen annan som lyckats med det.
Well, det var väl allt för nu antar jag. Skulle kunna skriva en bok, men det skulle bli så mycket känslor och ingen skulle förstå vad jag skrev (eller, det kanske ni inte gjort i detta inlägg heller?) Hur som helst, så tänker jag inte skriva mer nu.
/Sophie.
Sjunker
När ingenting fungerar, vad gör man då? När allting bara känns helt fel, vad gör man då?
It feels like I'm sinking, sinking to rise no more.
Someone, please save me before it is to late.
När allt känns bra
Det är helt sjukt, ingenting speciellt har hänt, men idag har bara varit en otroligt bra dag. Jag har varit ovanligt glad bara. Det är så underbart när man bara kan ha en sån dag, i like!
Haha, gott nytt år i efterskott också ;D
CIAO
Haha, gott nytt år i efterskott också ;D
CIAO